L’identità di un popolo è l’insieme di valori, tradizioni, lingua, storia e costumi condivisi che ci permettono di riconoscerci come tale e di distinguerci dalle altre.
Ce lo ricorda Gaetano Dellisanti che ha messo a disposizione di intere generazioni e di molte altre che verranno un patrimonio inestimabile, fotografando in modo mirabile un periodo della nostra storia, altrimenti sconosciuto.
Le sue poesie sono l’espressione della nostra cultura popolare , un bene prezioso che alimenta la curiosità e la voglia del sapere, laddove la descrizione della viestanità è sempre puntuale e partecipata, proprio in quanto conosceva ed amava i suoi luoghi e i personaggi.
Ha scritto perché altri li conoscano e li amino, nel tentativo di far crescere un senso civico critico nella gente comune.
U RMIT D LA PIETÀ
U rmit d la Pietà,
p puter’c almen sfamà,
p la casc’tedd e la vsazz
g’rev pi stret e pi chjazz;
sagghjev di s’gnur i p’rtun,
tuzzlev ai sutten di cafun.
Dcev sudet o chjn d lot:
“Anma bn’dett d vot!”
E a chi qualche cos u dev
u paravis prumttev.
Er vecchj e v’vev sul
jnd nu stuzzaridd d’arcul;
p litt avev u pagghjon
e la chjangaredd er la pul’tron;
p lambadarij tnev la lucern
e la lir accucchjet er la quatern;
duj struml e nu tzzon
facevn da stuf e termos’fon;
u megghj piatt, past e fasul;
u megghj dol’c, u mustazzul;
u vstit d la fest, cudd nuv,
stev semb appis a nu chjuv
e tnev doj pezz n’gul;
ret la port nu fir d mul,
che jss chjamev portaf’rtun,
proprij jss che stev dsciun!
Er april quann murij
e mttevn l’archet d Sanda Marij!
Rcord ch’er ques sch’rut
quann nu prevt e nu tavut,
purtet da quatt spiazzin,
passavn pu cors Fazzin.
Nè parind, ret, nè cumber
ma sol la carrozz du c’mter!
Nè na cungrej nè na gh’rland:
er nu rmit! Mo stej pi Sand!
(ottobre 1971)
I VICCHJ D LA “PORTA FAL’Z”
Quann arriv la pr’maver,
u dopp mangià fin alla ser,
sott i mur du castidd
c vann assttà i vcchjaridd:
Pitr, Frangisch e Giuvann
– che ten passet uttand’ann –
e Pasqualin, Tator e Ncol,
p gustjar’c la sfer du sol.
P far’c vnì la chjacchjaredd
prim s’appicc’n la p’pparedd.
Sebben foss u chjù grann
u strol’ch, però, u fej Giuvann.
“Cuss è munn d b’rband
– dic – d lazzarun e br’gand.
Ogn jurn na cart d tass,
tribut, contribut e sopratass.
Vun a sta semb a pagà,
e com c fej a cambà?
D stu pass stem frisch,
proprij frisch, car Frangisch.
Sonn fnut i timb, cumbà Pasqualin,
quann p duj o tre carrin
u cr’stien putev mangià,
vev, vstir’c e cal’zà”.
E pgghjann u stucc d l’erbasand:
“Quiss sonn timb d n’gr’mand.
Tu u sej bbun, car Tator,
che fann vnì u palpt du cor.
D cartell, rc’vut e bullett
tengh nu tratur d culnnett.
La dnung mo c vulev
p farm vnì n’dutt la frev”.
A lutm Giuvann tom tom,
al’zann all’arij u baston:
“Tu no u crit no, cumbà Pitr,
che i spararrij p stu mitr”.
(1953)
I SAM’CLER
Mes d sttembr, jurn v’ndott,
voc e cand p tutt la nott:
chi all’appid, chi pu trajn
partevn p Mond i pellegrin.
Quann arrvev u jurn trend
la via nov cianghjev d gend.
Er’n uagnun, grann, fdanzet…
E spec s’er na bella sciurnet
a na cert’or, u dopp mangià,
a rocchj passavn p la Pietà
e, pgghjann la salit du c’mter,
scevn a cunfrundà i sam’cler.
I prim a turnà er’n i bc’clett,
ma i uagnun pu circhj e la bacchett
arrvavn sop a Salirn e Mac’nin
a vdè s arrvavn i trajn.
Vers u tard, affamet e stangh,
tutt nvrasc’net d povla biangh,
a chi truvavn p vcin i fond
dcevn che vnevn da sotta Mond.
Indand accom arrvavn i trajn
arrvavn all’appid l’al’t pellegrin,
che pi scurciator e i trattur
cam’net avevn la nott au scur.
Da vcin la chjs d la Pietà,
i sam’cler attaccavn a candà;
e p la mazza longh e la vsazz
sflavn pu cors e p la chjazz,
semb candann vun reta n’al’t
fin ai schel d la chjsa d’al’t.
U jurn appirs jnd a ogn p’rton
i uagnun pu cavadducc d carton
sciuquavn assim ai uagnungidd
che avevn avut u trajnidd.
E chi tnev la pall, chi u man’cett,
chi la pup e chi la trumbett.
Po tutt da i nonn e da i zjen
p avè u puparet e l’ostia chjen.
(marzo 1976)



